Min första termin på Det Kongelige Danske Musikkonservatorium

Hur summerar man ett år som varit extraordinärt? Hur summerar man ett år som slagit alla möjliga och omöjliga personliga rekord? Hur summerar man en termin som varit fylld till bredden med kunskapsinhämtning, nya erfarenheter och en personlig utveckling som är svår att beskriva med ord? Med de frågorna i bakhuvudet ger jag mig i kast med denna redogörelse, som avser min 1:a termin av Masterprogrammet på Det Kongelige Danske Musikkonservatorium.

Våren 2025 var mycket intensiv för mig, med konsertturnéer och studieresor till bl.a. Kina, Bosnien, Tyskland och Estland. Men tvi visste jag då, att den stundande sommaren skulle vara bland det häftigaste jag hittills upplevt i min artistiska bana. En sommar som innehöll 80 konserter i 30 olika städer i 7 länder, bl.a. Frankrike, Italien, Danmark, Österrike och Bulgarien, som därmed slog mitt tidigare rekord från sommaren 2023 – 42 konserter – med råge!

Efter en hektisk sommar väntade en något lugnare höst. Studierna på Det Kongelige Danske Musikkonservatorium kom igång i början av september. Förutom huvudinstrumentet har vi även ett flertal teoretiska lektioner, bl.a. Samtida konsertrepertoar för accordion samt Arrangering och transkription. Vi har lärt oss mycket intressanta saker, bl.a. om uppkomsten av det mytomspunna stycket Et Expecto av Sofia Gubaidulina, en av samtidens största tonsättare. Det har varit mycket ny information att ta in under de teoretiska ämnena, men tack vare utarbetade minnestekniker och en över lag god minnesförmåga har det inte varit några problem att lära sig allt nytt.

Några veckor senare medverkade jag i en musiktävling i Italien – Premio Internazionale della Fisarmonica – som arrangeras varje år i italienska staden Castelfidardo. Men denna gång var jag inte där som tävlingsdeltagare, utan inbjuden i juryn. Sedan min vinst i Världsmästerskapet 2024, har jag haft förmånen att knyta många nya kontakter och också få förfrågningar regelbundet. Att sitta med i den internationella domarpanelen på en av accordionvärldens största, mest prestigefulla, tävlingar var naturligtvis en stor dröm som gick i uppfyllelse. Det var en erfarenhet som jag kommer bära med mig länge, förmodligen hela livet.

Oktober och november ägnades mestadels åt övning, övning, övning… och studier. Det hanns med en kaffe här och var, samt några konsertbesök. December 2025 däremot, var månaden jag hade förberett mig inför i flera år. Vi accordionister har nämligen en tävling, som endast genomförs en gång vart 5 år. Man skulle, lite skämtsamt, kunna kalla den för Accordion-OS. En gång vart femte år samlas världens bästa accordionister i den yngre generation och spelar ett sjuhelsikes tufft tävlingsprogram i 3 omgångar inför en jury som består av ett dussin av de allra mest välmeriterade pedagogerna, professorerna och musikerna i världen. Det är ett evenemang som många endast medverkar i en gång under sin karriär… om ens det! Vissa fegar ur redan innan tävlingarna börjat.

07–15 december var den 8:e gången som tävlingen genomfördes, och lilla jag medverkade som enda representant från Norden. Efter en lyckad första omgång, fick jag nästan direkt veta att jag gått vidare och skyndade mig till övningsrummet för att ladda om inför morgondagen. Andra omgångens program var tekniskt svårt, fysiskt krävande och mentalt ansträngande. Jag fick verkligen kämpa mig igenom de 30 minuter musik som efterfrågades enligt tävlingsreglerna. Programmet bestod till större delen av samtida verk, varav ett var Metamorphoses av Torbjörn Lundquist. Ett verk som följt med mig sen barnsben och fungerat som ett guldkorn i mitt program genom åren. Det gick galant även här, trots den enorma pressen. Stycke nummer två var den oerhört vackra romansen Lärkan av Michail Glinka. Tredje stycket jag spelade heter Passing, och är skrivet i samtida-minimalistisk stil av dansken Martin Lohse. Det stycket är något utöver det vanliga. Med en till synes enkelhet ska man behärska konsten att framföra helt olika rytmiska grupperingar i respektive hand, samtidigt som melodin ska bäras upp som en fjäder på molnen. Här gjorde jag dessvärre några fatala fel här och var, som jag grämde mig över efteråt. Men lyckligtvis räckte den totala medelpoängen för att kvalificera mig till tredje omgången.

En tredje omgång där samtliga 6 finalister – från början var vi 29 tävlande – skulle framföra Efrem Podgaits Rhymes of Time med stråkorkester och slagverk. Trots den mycket begränsade repetitionstiden med orkestern på 30 minuter – stycket är 18 min långt! – lyckades jag samla mina krafter och bjuda juryn och publiken på ett riktigt dunderframträdande. Jag var helt slut efter sista tonen hade klingat ut, men samtidigt otroligt inspirerad och uppfylld emotionellt. Resultatet blev en mycket hedrande tredje plats. En tredjeplats som jag värderar mycket högt bland mina andra utmärkelser. Resten av december var det återhämtning som gällde, samt en och annan inlämning inom de teoretiska ämnena.