Att Plugga Bioengineering på Stanford
Det är fredag kväll och jag dricker en London Fog. Jag har förberett mig hela veckan. En efter en trillar vänner och mentorer in i det inglasade mötesrummet. För taggade för att vänta på att klockan slår fem börjar folk slänga ut sig kryptiska kommentarer:
“Vet du Laura, jag tror M2 till M1 polariseringen av makrofager kan vara relevant för brännskadeprojektet, och det verkar som att vi skulle kunna göra det med ett magnetiskt fält!”
“Jag pratade med en professor som har utvecklat fotonisk hud, det borde vi kunna använda för att diagnostisera malignt melanom!”
“Jo, men senast jobbade de på att aktivera CAR-T celler med ultraljud”.
De sista eftersläntrarna trillar in (någon är alltid sen när man bestämmer möte med kalifornianer). Rummet tystnar, och mötet inleds.
En efter en går vi kandidatstudenter nervöst men beslutsamt upp och presenterar våra idéer för sommarens forskarprojekt, väl medvetna om att förslaget måste slå en omöjlig balans mellan storslaget och rimligt att slutföra på ett halvår. Det är enda sättet att ha någon chans att vinna iGEMs Grand Jamboree i Paris till hösten. Och varenda person i det rummet är överens om att vinna, det ska vi.
Tech-miljardären i hörnet hummar lite. Doktoranden vars LLM kan designa nya arter av bakteriofager höjer på ögonbrynet. Bioengineering professorn skriver ner något på en bit papper. Den framgångsrika entreprenören bjuder alla på genetisk modifierad läsk. Hjärtat det bultar. Jäklar vad kul det är. Mina tio lagkamrater är briljanta. Forskningen är så spännande att man vill sitta uppe hela natten och bara läsa och läsa och läsa. Tänk att ha hamnat så rätt. På rätt plats, vid rätt tid, för att ha chansen att göra något riktigt stort. Det hade inte varit möjligt utan stödet från Anna Whitlocks Minnesfond.
Ännu en vecka avklarad. Jag cyklar hem. Från the Engineering Quad där ugglorna swishar ner och hoar i skymningen. Över Main Quad när klockorna i klocktornet börjar klinga. Guldfasaden på kyrkan glimmar. Stenläggningen susar förbi under. Min blick följer de vajande palmerna högt däruppe. Man skrattar lite av förtjusning, åt det absurda i att vara här på Stanford. Och sen sätter man sig ner för att fortsätta jobba.
